Idag första fikan på badet det här året med Sara. Sen åkte vi runt lite i bilen på lite olika platser och kollade runt lite, tur att man älskar att åka bil. Det är så mysigt på något sätt.

Jobbet ringde mig i morse och frågade om jag kunde jobba på fredag. Självklart kan jag det sa jag. Jag har ju inget planerat så jag kan väl lika gärna jobba. Sen på lördag är det Örbyhusdagen så jag har tagit ledigt den dagen och själklart dagen efter för jag tänkte slappna av och ha lite kul faktiskt. Försöka iaf.

Vi (jag, mor och lillebror) pratade om alkohol idag och jag kom på det att jag fattar inte nöjet med att dricka varje helg jag menar man har ju inget att se fram emot. Jag började inte dricka på riktigt riktigt förns typ 2:an i gymnasiet tänk dom som börjar redan när dom går i typ 7:an. Dricker hur mycket som helst och bara häller i sig tills dom deckar eller spyr. Dom är egentligen för små för sånt. Visst har man småsmuttat lite när man var typ i den åldern men det var mest för att pröva och det smakade ju bara skit så då var det inget nöja till att dricka.

Min lillebror blir 17 år i år och säger det att han ser inte heller något nöje med att dricka. Visst har han väl tagit några öl och ibland någon för mycket men att det inte blir ofta alls. Och det är han som tar hand om folk och ringer deras föräldrar och kollar så att dom kommer hem. Varför finns det inte mer av sånna människor? Vart är dom när folk behöver dom som mest.

Jag vet att när jag var i Uppsala så åkte jag och min kompis till en hemma fest. Vi gick nog i tvåan på gymnasiet det var på vintern antar jag eftersom det var snö ute och vi hade köpt med oss en massa cider som vi skulle dricka där. Det var så kul på den festen, alla var glada, vi dansade och bara hade det bra. Jag skulle gå ut och prata i telefonen och ser något röra sig i buskarna första reaktionen : Man skriker och är beredd på att springa in igen. Men där ligger en liten kille och mår så jävla dåligt kan inte ens stå. Och jag går fram och frågar dumt vad han gör där. Han reagerar inte mycket men får fram typ att han vet inte, han var med några polare men vet inte var dom är. Jag frågar om han bor i närheten. Och han säger att han bor några hus bort. Han kravlar sig upp och kliver på en isplätt och ramlar slår i hakan och blöder som en gris. Självklart så hjälper jag honom upp och hem, ringer på hans hus och hans mor öppnar. Dom hade ingen aning om var han var. Dom trodde han låg och sov i sitt rum. 11 år var han. 11 jävla år!
Om inte jag hade hittat honom hade någon annan gjort det? Det är som killen som somnade bara någon kilometer utanför sitt hus och dog i kylan. Jag har inte varit med om speciellt mycket bara något sådär enstaka sak men det här slår allt. Jag vart nästan arg på föräldrarna som inte hade någon koll och kompisarna som bara sket i honom jag menar man märker väl om någon saknas.

Eller?