Idag har jag fått en av dom värsta panikångestattackerna man kan tänka sig. Vi var i skolan och fick höra allt man måste göra för att kunna klara av att få gymnasieskiten när man går ut och jag har två prov jag inte har gjort idet svåraste ämnet + en massa uppsattser och skit.  Men men sen när jag åkte hem tänkte jag åhh jag kanske ska hälsa på Fredrik så att jag blir på bätter humör, så jag kom dit sa hej och sen låg vi där och kollade på Fillip och Fredrik söndagsparty men jag kände gråten i halsen sen började jag tänka på allt jag behöver göra och panik panik panik jag går in på toan för att försöka ta bort tårarna. Märkte han nått? Sitter där en stund och hoppas att han tror att jag sitter och klämmer ut negerbarn. Tänker att jag vill bara springa därifrån åka hem och gråta ur mig. Men jag var ju självklart så dum att jag måste säga att jag vill åka hem nu ses nån dag. Men då ser han att jag inte mår bra och frågar vad det är och allt bara strömmar ur mig, jag vill springa därifrån men Fredrik stoppar om mig och frågar hur är det fatt och släpper inte taget om mig. Och det kändes så töntigt att säga "nej jag gråter för att jag har en sån ångest för att jag kommer inte klara ut skolan".
Han är fan den bästa vän man kan ha och bästa pojkvännen han lät mig gråta i en timme och gjorde allt för att få mig glad igen. Vilket han lyckades efter en lång stund. Tänk vad en sån liten skitsak kan göra med en. Tur att man har folk eller iaf en person som orkar stå ut med en. Nu sitter jag i min ångest igen jag var tvungen att åka hem för att plugga. Men jaa det går ju bra. Det släpper inte riktigt det här. Jag längtar så jävla mycket tills all denna skit är över. Och sommaren! Då fan vill jag bara må bra och hoppas att ni mina vänner finns kvar hos mig och vill göra saker med mig! För att det vill jag.

Sen åkte Emil och köpte presenten till Fredrik också som vi ska ge honom. Jag tror han blir glad :)